Online Educa Berlin 2015

Årets Online Educa Berlin (OEB 2015) hade som tema “Accelerating the Shift” och den övergripande ambitionen att “look at the challenge of modernity and consider how people, organisations, institutions and societies can use technology-enhanced education and training to accelerate the shift to a new age of opportunity”. Den internationella konferensen ägde rum mellan den 3-4 december på InterContinental Hotel i Berlin.

* * *

Konferensens inledande key notes markerade den förändring av förutsättningar för lärande som pågår, och visade samtidigt på den problematik som finns inbyggd i en förändring av utbildningsinstitutionernas verksamhet. En förändring som konferensen enligt sin programförklaring önskar skynda på. Den nya tidens “challanges of modernity” lyftes fram och konferensen önskade visa delegaterna var utvecklingens “cutting edges” finns, och vilka “opportunities” som finns just där. Alltså: att visa delegaterna “Where the shift is (and if you are not yet there!)”.

* * *

David Price (We do things differently) uppehöll sig vid temat People-Powered Innovation och pekade på att framtidens många välutbildade har en karriär med låg inkomst i sikte, och att världen utanför lärosätena inte bryr sig om hur du skaffat din kunskap. Facebook och Google anställer kodare och utvecklare utan examina. Price pekade på att människors egna förhållningssätt till kunskap och innovation, sammanfattade i aspekterna “Need”, “Jugaad” (Make the most of what you have/Good enough), “Hacker Ethics” respektive “Agency”, behöver tänkas in i de formella utbildningarna för att öppna upp och anpassa dessa mer till samtidens krav.

Price gav, i mitt tycke, tyvärr uttryck för en kunskapsfientlig hållning. Han menade att så kallad peer review skulle vara ett problem eftersom det obstruerar vetenskapens snabba framåtskridande; samt att frågan om hur vi kan validera kunskaper utan formella institutioner är av liten betydelse enär det redan idag är problematiskt. De högre utbildningarna har långa tidsspann för att producera en “färdig” student. Vilket innebär att redan idag valideras 5 år gammal kunskap.

I förändringsarbetet menade Price att vi inte skulle slösa tid på de lärare som inte vill förändra sitt arbetssätt, och att förändringen av pedagogiken även, och kanske framför allt, handlar om att etablera en ny och annorlunda relation till de studerande. Price menade även att “vi” måste sluta exkludera folk från utbildningarnas innehåll och börja tala med folk utanför institutionerna.

För egen del tror jag inte det är riktigt så enögt som Price gav sken av, och även om det skulle vara så undrar jag om det i denna förment hastigt förändrade omvärld kanske också behövs institutioner som är långsamma, skeptiska och som står för långsiktig stabilitet, vetenskaplig noggrannhet?

Vanligen är det ungefär samma exempel som “de frälsta” pedagogiska teknologisterna för fram. Vi bör komma ihåg att det är en begränsad del av IT-branschen som representeras av Google och Facebook. De används ofta som argument för hur den “nödvändiga vägen” ser ut som utbildningssektorn har att vandra.

* * *

Cory Doctorow (craphound.com) lyfte fram den digitala teknikens problematiska natur: som instrument för insamling av personlig data och som övervakningsinstrument. Vi behöver i utbildning på alla nivåer föra in mer av kritisk kunskap om teknik, inte bara kunskap om teknik som sådan. Doctorow betonade att lärande omfattar ett risktagande – när vi lär oss nya färdigheter befinner vi oss ”on the edge of [y]our competence”. Så när någon betraktar vårt lärande är det enkelt att snabbt ”fallback to what you know” eftersom risken att förlora ansiktet är närvarande, och vi vill inte bli ertappade när vi gör fel och behöva skämmas.

Doctorows centrala budskap gällde dock träning i digital kompetens eftersom övervakning, “big data” och nya affärsmodeller präglar utvecklingen av ny teknik och digitala tjänster. Vad barn klickar på samlas av företag som i värsta fall i nästa led exporteras till krigsförbrytare. Studenters beteende vid sina datorer kontrolleras och vi äger inte ens våra egna produkter. Datorer innehåller skyddade funktioner (licenser och service etc.), DVD har regionsskydd, företagen är de enda som kan läsa insamlad data, tillverkare bygger in digitala spärrar i mjukvaror, “firmware” – där ingen kan granska mjukvarans innehåll och funktion. Detta skapar även intressanta etiska frågor när alltmer avancerad teknologi opereras in i människokroppen.

Historien visar upp problemen sim finns med att hemlighålla information. Alkemisternas hemlig kunskaper ledde till självförvillande, där individer drack bly (!) med svåra konsekvenser. Exemplen med STASI (Östtyskland) eller NSA (Snowden) pekar på andra problem med att hålla information hemlig.

Idag har det gått så långt att vi – med våra mobiler – betalar för vår egen övervakning.

Frågan om IT-kunskaper handlar därmed om huruvida vi ska vara “masters or servants”. Digital kompetens handlar inte om handhavande (“using software”), utan om att kritiskt reflektera, och om att vara subversiva! Doctorow understryker att “Privacy is a team sport” och att vi behöver bearbeta juridiken, politiken, på policy-nivåer. “Policy dimension is more important than the technology dimension!”

Vi behöver lära ungdomar ställa rätt frågor och agera: Inte bara hur “avoid firewalls – but question who owns the firewall, why, how much does it cost?” “Fire the owner that put in the firewall in the first place!”

* * *

Ian Goldin (professor vid Oxford university) talade om utvecklingen på global nivå och underströk hur “Walls are coming down – Mental walls & Technological walls” (med en lite unken vink till att vi var i Berlin). Det intressanta var annars att Goldin pekade på att vi hade blivit 1 miljard fler läs- och skrivkunniga på 20 år. Det innebär i sin tur att vi kan förvänta oss fler och större förändringar. “This is the slowest time in history!” Men takten i förändringarna innebär även att nya murar kommer uppstå pga social ojämlikhet mellan de som har och de som inte har resurser – det blir särskilt tydligt där förändringens frontlinjer går. Vi måste därmed vara medvetna om både för och nackdelarna med “super spreads” av förändringar.

Goldin pekade också på rovdriften av naturliga råvaror, naturen och djuren: “Natural resources don’t understand the market – they doesn’t reproduce more even when they are worth 1,5 million Euro”. Förändringarna går i skutt (“Leapfrog”) – och sker på samhällsnivå, så individerna (‘s mentala kapaciteter) kommer klara av detta, så vi ska inte vara rädda, men heller inte blunda för problemen. “Don’t be afraid – don’t be in denial.”

* * *

Lia Commissar (Education & Neuroscience Initiative, Wellcome Trust) illustrerade hur utbildningsväsendet dras med en hel del “Neuromyths”– olika illa grundade föreställningar om lärande, teorier och praktiska metoder, som inte har stöd i vetenskap. Hon visade t ex att retoriken runt MOOC:s var dåligt förankrad: kurserna är måhända öppna och möjliga att följa för alla, men i praktiken är det samma population som följer dem som de som vanligen läser de traditionella universitetsutbildningarna. Föreställningar om att vi bara utnyttjar 10 % av vår hjärnkapacitet är felaktig, att vi har olika fallenhet och använder olika delar av hjärnan – en kreativ hjärnhalva, en logisk/rationell hjärnhalva är felaktig. Vidare saknar idéer om att vi lär oss bättre om vi anpassar oss till våra individuella lärstilar all grund i forskning. Möjligen är det bekvämare för studenter att arbeta på ett sätt de är vana vid och föredrar, men det är också ett svek mot studenter om vi inte låter dem möta flera sätt att lära sig på. Vi begränsar studenterna till en lärstil, när vi tvärtom stimuleras av multimodalt lärande.

* * *

Förutom de intressanta presentationerna av key note-talarna under de två dagarna så deltog jag vid några seminarier och sessioner från vilka jag fick med mig nedan stolpar:

Koncept som ”Personal learning environment” (PLE) kan behöva omformuleras. Tyngdpunkten på det egna lärandet, det självstyrda och självreglerade lärandet är fortfarande kontrollerat av institutioner som talar om för dig som lärande vad du behöver och vem du är. Fokus ligger (skenmässigt) på autonomi hos individen, men frågan är hur vi (verkligen) kan ge individen åter sin autonomi i lärandet? Hur gör vi kunskap relevant för de lärande?

* * *

Lluis Pastor förde fram en idé om ett förhållningssätt gentemot lärande som utgick från en definition av massmediepublik. Han menade att gemene man har tråkiga erfarenheter av utbildning men Publiker gärna återvänder till och följer film/radio/tv-program. Han pekade på vad han kallade “The Audience Code”, och menade att utbildning bör närma sig ett synsätt som utgår från liknande kriterier:

  • The audience – A free public
  • The audience have the Power of decision
  • Results determine the future of the Programme
  • Programmes leave an indelible memory
  • Programmes affect the audience life experience

Utbildning ska därmed

  • Surprise the audience/the learner
  • Retain the audience/the learner
  • Make the audience/the learner Keep coming back

Lärande ska vara “Addictive”. Modellen var lite common sense-artad, men ändå kul i sin enkelhet.

* * *

Teri Yamada talade om sina erfarenheter av så kallat Aktivt lärande och underströk vikten av att det finns utbildning för lärarpersonalen om hur de kan använda rummen. Det var även viktigt att tydliggöra ramarna för studenterna, att ingå tydliga ”kontrakt” – för studenterna dyker inte alltid upp vid tillfällena. Det krävs även en ny medvetenhet och förberedelsearbete med anledning av att andra förmågor krävs av deltagarna – såsom att studenterna behöver hantera/planera tid i grupparbete, läsa/förstå skriftliga instruktioner mm.

* * *

Donald Clark gav en humoristisk och kritisk historisk genomgång av 2500 års (filosofiska/vetenskapliga) utveckling av lärandet i västvärlden och pekade på att vi som arbetar med lärande inte får glömma kunskaper från historien och även att kritiskt ifrågasätta dessa och nya ”sanningar”. Han började med de gamla grekerna och påminde om att det finns ett värde i att liksom Sokrates faktiskt samtala med våra studenter, något vi ibland verkar glömma vikten av idag. Andra nedslag i historien pekade som exempel ut att den Europeiska diskussionen om hur vi kan balansera Akademisk utbildning med Yrkesinriktad utbildning inte är en ny fråga (jmfr Calvin). Ebbinghaus glömskekurva är gammal skåpmat, men varför har vi inte ännu gjort något åt det?! Vidare att redan Freire pekade på vikten av att lära ut autonomi. Maslow’s modell – snart 75 år och enda anledningen att den överlevt är att den har formen av en pyramid! “Bloom – Why?!” Vi tragglar idag lärandemål (”learning objectives”), och tråkar därmed ut våra studenter med våra instruktioner. Moderna tänkare med banala teorier om “Be happy, positive thinking” – det är ju dysfunktionellt!

Genomgången kryllade av marxister, socialkonstruktivister och kognitivister, religiösa portalfigurer, gamla greker och senmoderna konsulter, de flesta fick både ris och ros. Men mest ris.

Film om Online Educa Berlin 2015

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *