Budapest University of Technology and Economics stod värd för årets EDEN-konferens 14-17 juni. Konferensens tema var “Re-imagining Learning Environments” och EDEN-organisationen firade 25-årsjubileum. Konferensen var omfattande med flera sessioner som erbjöd intressanta diskussioner på temat, i dess vidaste bemärkelse. Här följer några anteckningar från evenemanget.
* * *
Konferensens inledande talare inkluderade bland andra värduniversitetets rektor, vilken gav ett ganska humoristiskt tal. Förutom de förment ödmjuka beskrivningarna av det egna universitetets storhet, flikade han underhållande in kommentarer om Ungerns vinster och förluster mot grannländerna, i historiska bataljer och i nutida sportevenemang. Som en pik, förmodat riktad till den (naiv-)teknologiska linje några deltagare lockas av, så avslutade han med en tydlig markering att vi måste fortsätta kräva att studenterna också läser riktiga böcker.
* * *
Konferensens key notes uppehöll sig annars något vid EDEN:s historiska utveckling och pekade på hur detta speglades i olika strömningar om lärande över tid. Resonemangen handlade t.ex. om att hitta balansen mellan lärande som fokuserar det 21:a århundradets behov av särskilda “skills” gentemot tidigare undervisning som möjligen skulle kunna beskrivas som “knowledge based”, dvs “skills” vs “content”. Här fanns även en diskussion om huruvida “skills” är det rätta begreppet eller om “competences” är mer passande – vad signalerar ett mer finalistiskt tillstånd och vad är ett mer öppet begrepp? Vad (skills/competences) kan fortsätta utvecklas?
Vad gäller de nutida (EU-)krav på särskilda förmågor eller kompetenser så rymmer dessa också problem. Som exempelvis förmågan till problemlösning. Inom olika områden innebär detta helt olika saker. Inom ekonomi kan som exempel problemlösning handla om att ta risker, medan inom medicin ska risktagande undvikas.
Vad gäller “digital skills”, en förmåga som särskilt lyfts fram av EU, så restes också frågan om universitetens roll. Studenternas förmågor i detta avseende kommer i hög utsträckning från deras informella lärande. Ska universiteten göra mer här – eller kanske inte ägna sig åt frågan över huvud taget eftersom studenterna i så stor utsträckning löser detta på egen hand? Är universiteten till för att lära ut “datakörkortet”?
Oberoende av vad vi lägger in i “digital skills” så har frågan en pedagogisk dimension. Ska universiteten ta uppgiften att arbeta med studenters digitala förmågor på allvar så innebär det att varje institution behöver transformeras. Detta är möjligt i alla (ämnes-)områden, men att “new technology, new uses in old spaces” även kommer kräva anpassningar som kan vara mödosamma.
Någon talare menade att så som fallet ofta är idag – att ha till avdelningarna utomstående expertis och support vilken ska komma in och göra detta åt avdelningarna, kommer vara en förlegad lösning vilken kommer försvinna. Den expertis som EDEN-samfundet speglar behövde också föras in i utbildningen av lärare för att redan där påverka den pedagogiska riktningen. I sammanhanget nämndes även bibliotekens roll som centrum för lärande och deras omdaning till att vara centrum för e-lärande.
* * *
Vad gäller mer konkreta frågor om lärandemiljöer så visade flera av resonemangen hur problemområdet på intet sätt är nytt, och spänner både över lång tid och över frågor på mikro- och makronivå. Betydelsen av lärandemiljöernas utformning har varit explicit närvarande t.ex i militär utbildning och inom biologi och naturvetenskap (naturen som lärandemiljö) under lång tid. Presentationerna beskrev bland annat arbetet med att utforma hela campus där miljöerna möblerats enligt pedagogiska “flödesmodeller”, medan andra presentatörer visade digitala lärmiljöer i enskilda kurser med inslag av “gamification” (där akronymen PBL för övrigt fick en ny betydelse genom “Points, Badges & Leaderboards”).
* * *
Digital lärandemiljö/studiemiljö var också temat för min egen presentation vid konferensen. Jag deltog med ett resonemang om det sk e-campusprojektet som jag arbetat med vid Mittuniversitetet under ett par års tid. Trots att min engelska är ringrostig och konferensdagar sällan erbjuder så särskilt många möjligheter till att kunna förbereda presentationer på plats så funkade dragningen hyfsat.
Resultatet blev åtminstone några nya kontakter och några spännande frågor från åhörarna. Det var förstås roligt att intresse fanns för projektet och frågorna pekade på att flera europeiska lärosäten brottas med ungefärligen liknande problem och har till viss del lika, och till viss del olika, idéer till lösningar.